Att förlora någon är något som ALLA tar till sig på olika sätt... Jag menar typ att en del blir ju väldigt ledsen, en del blir aggresiv och en del blir helt känslokall... Men jag, jag blir alltihop... är ju säkert tusentals fler som blir som mig. Men så fort jag fick reda på vad som hänt blev jag helt förstörd och grät, men sen förvandlades den där gråten till ilska och tusen frågor kom upp i huvudet på mig: 

Varför hon? 

Varför inte jag?

Varför blev hon sjuk från första början?

Kommer jag någonsin kunna åka förbi ditt hus?

kommer jag klara av begravningen?

kommer jag kunna klara mig genom allt dehär?

Du va nog den starkaste jag vet. Du kämpade i alla lägen, jag är glad att jag stannade hemma på dagen på midsommar för att ni skulle komma till mamma och pappa och äta lunch... men de värsta är nog att jag redan då tänkte: Dehär kanske är den sista midsommaren med dig. Jag sprang och hämtade allt åt dig, satt bredvid dig och höll din hand hela den dagen, den dagen är ett minne jag kommer hålla fast vid. 

Jag har så mååååånga minnen med dig faster, faster snälla, kom tillbaka!

Vill ju att du ska fråga: Ska du sova med mig inatt? 

och jag svarade alltid: JAMÅJEM! 

åh när jag fråga dig om du vela vara min farmor bara för att jag inte träffat min egen... de va roligt då men inte sen kanske ;) 

känner hur du håller min hand och smeker min kind och dina pussar mot min panna. 

De var du som visade mig att man ska vara stark i alla lägen, min älskade faster har nu lämnat oss i den äckliga sjukdomen cancer... Jag HATAR cancer mer än allt annat på denna jord.  

Cancer är nog de värsta som kan drabba en människa. Inte ens min värsta fiende är värd att få cancer. 

Jag älskar min faster Gerd